Recension: House of 9

houseofninecollage-1 (kopia).jpg

9 främlingar vaknar upp i ett gigantiskt hus á la dokussåpa. De är ofrivilligt utvalda att vara med i en tävling där den som står ensam kvar i livet vinner $5 miljoner plus friheten. Filmen utforskar hur människor går tillbaks till djuriskt beteende när de blir behandlade som möss i labyrinter och måste ‘förtjäna’ sin mat. En film om plågsamma människoförsök helt enkelt…

Första halvan av House of 9 är även det lite av ett plågsamt försök och det börjar krypa i kroppen. Det är som en korsning mellan Big Brother, Saw II och Cube och man kan lugnt säga att det gjorts förut: det beprövade ”voyeur” + skräck-konceptet alltså. Klichéerna staplas på varandra och vi får några bekanta återseenden: en from präst, en arg polis, en snygg modell, en arg svart rappare, tonårsbrottslingen, den konstiga franska killen som pratar så ingen förstår mfl. Karaktärerna är överdrivna och det är svårt att identifiera sig med någon av dem. Det är dessutom lätt att förutsäga vem som överlever- trots detta är det något som får mig att se vidare. Kanske är det det speciella ljuset, det smått underhållande fotot eller helt enkelt nyfikenheten för att se ifall jag hade rätt i mitt siande (…och för att vi alla är små smygtittare innerst inne).

I rollerna har vi några bekanta ansikten, bland annat Dennis Hopper som präst med komisk fejkad accent. Hans prestation varken friar eller fäller. Däremot väger Kelly Brook upp resten av den mindre övertygande ensemblen i sin roll som Lea.

Den som orkar stanna kvar till slutet får en liten lön för mödan som gör att man inte åldrats en och en halv timma i onödan. Ett plus är också en ”lagom” mängd kött och blod som håller sig innanför den där magiska gränsen för när det blir fånigt istället för otäckt. Men även att House of 9 stundtals är underhållande och har sina små egenheter så har vi trots allt sett det här förut- alltför många gånger…

Betyg: 3