Recension: El Orfanato

Det ska sägas ? jag blir egentligen aldrig riktigt rädd. Men däremot lyckas El Orfanato väldigt väl med att få mitt hjärta att börja dunka i bröstet, ungefär i takt med hur jag tror att vår hjältinnas hjärta dunkar, men mer än så är det egentligen aldrig.

Så varför i hela friden delar jag ut ett högt betyg till El Orfanato?

Förklaringen ligger i min relationsstatus kan man väl säga ? alltså att jag har barn. För, tro mig, om du är någorlunda ung och inte har barn då kommer den här filmen förmodligen/kanske inte beröra dig särskilt mycket alls.

Men om du har barn kommer du att bli fullständigt emotionellt involverad och det är inte omöjligt att ditt hjärta kommer att slitas i stycken. Mer än så vill jag egentligen inte säga ? kanske har jag redan sagt för mycket ? men jag kan liksom inte låta bli.

För saken är den att det här egentligen inte är en skräckfilm, det är en film om gränslös, ovillkorlig kärlek och den vidriga plåga som kan rasera hela din existens när den du älskar tas ifrån dig.

Som du förstår gillar jag den här filmen mycket. Jag gillar att det är en kvinnlig huvudperson (det är något som spansk film gör oerhört bra), jag gillar att filmen tar tid på sig att bygga upp stämning och obehagskänsla och faktum är att jag gillar slutet också ? på något konstigt sätt.

Se den här filmen ? om du vågar utsätta ditt hjärta för det.

Betyg 4 av 6