Recension: Stranger than fiction

strangerthanfiction.jpg

Vill din partner hellre stanna hemma och läsa en bok än gå på bio? Ta med honom/henne på Stranger Than Fiction, denna lysande hybrid mellan bok och film!

Will Ferrell spelar Harold Crick, en uttråkad revisor på skatteverket som granskar deklarationer. Hans tillvaro är något grå (men det är inget mot Ferrells totalt nollställda och blanka ansiktsuttryck). En morgon- mitt i tandborstningen hör han en kvinnoröst berätta och kommentera allt han gör inklusive vad han tänker. Det visar sig att Crick är huvudkaraktären i en bok och för att få bukt med situationen får han hjälp av litteraturprofessorn Jules Hilbert (Dustin Hoffman). De båda måste nu komma underfund med vem som skriver boken och vilken typ av bok det är.

Jag är väldigt svag för meningen-med-livet-filmer och denna resa om att se möjligheterna med sitt liv är inget undantag. Blandningen av det söta och annorlunda i förmedlingen av historien och budskapet på tar mig med storm. (Hatten av för de subtila specialeffekterna som borde kännas malplacerade i sammanhanget men som ändå blir så bra filmen.) Klyschan att vi alla lever i ett mästerverk men att vi måste dö någon gång hade kunnat bli så fel, men regissören Marc Forster (Stay, Finding Neverland, Monster’s Ball) behåller båda fötterna på jorden. Med tanke på hans talang och vilka skådespelare han skapar filmen med är det inte konstigt att Stranger Than fiction håller till 100%. Huvudrollen spelas som sagt av Will Ferrell som sparkar alla där bak, men Emma Thompson och Maggie Gyllenhaal kommer inte långt efter de heller. Queen Latifah dyker även upp i en biroll.

Kanske borde betyget stanna på en femma, men jag ville verkligen aldrig att filmen skulle ta slut, så idag blir det full pott!

Betyg 6 av 6