Etikettarkiv: göteborg film festival

GIFF: Recension av Gretchen

Postat av
8

bloggywoodfilmfestival.jpggretchenmindre.jpg

När jag såg Napoleon Dynamite förstod jag inte hur man kan kan skratta åt skildringen av en TOTAL-nördig high school elev som gör bort sig hela tiden. Det kändes helt absurt- som om jag mobbar personen i fråga om jag finner det roligt. I Gretchen har vi samma scenario fast med en tjej i huvudrollen och den här gången skrattade jag väldigt mycket! Jag ifrågasatte fortfarande hur man kan roas av en annan människas misär på detta sätt, men ändå var jag en av dem som skrattade!

Med sina kläder från ett annat årtionde, flätor och bortkomna uppsyn kämpar Gretchen för att passa in. Hur hon än försöker är hon två steg bakom alla andra. Utan att ha träffat sin pappa lever hon i en egen liten bubbla, där en underbyggd frustration byggs upp medan hon försöker få uppmärksamhet av det motsatta könet. Denna jakt på bekräftelse leder henne till klasskamraten Ricky Marichino, en ganska ofräsch och småfet kille i keramikklassen som får henne på kroken genom att göra egen tolkning av modern konst. När Gretchen vägrar att släppa till hittar han en slampig ersättare och Gretchens värld faller sönder. Mamma, som febrilt försöker förstå sin dotter, skickar henne till ett center för känslomässig utveckling.

Läs mer →

GIFF: Recension av Singapore dreaming

Postat av
Svara

bloggywoodfilmfestival.jpgsingapore_dreamingmindre.jpg

Sista dagen på festivalen släpade jag mig ur sängen för att gå och se en gullig och sympatisk, men samtidigt djup och mörk film om en familj i dess strävan efter rikedom, både materiellt och andligt: Pappa Loh Poh Huat tar ut frustrationen av förlorade drömmar på sin familj där mamma Siews värld har krympt till den lilla lägenheten de bor i och allt hon gör är att handla, laga mat och göra kopiösa mängder örtte. Dottern Meis enda mål är att få den respekt och uppmärksamhet hon förtjänar av sina föräldrar, medan sonen Seng- som är det lilla fjäskebarnet- återvänder från USA där han skaffat sig en universitetsutbildning och förväntas bli nyckeln till framgång.

Singapore Dreaming är en skildring av människor i motsättningen mellan kultur och kapitalism. Enligt en vän i Singapore delar större delen av landets befolkning de grundförutsättningarna familjen har i filmen. De kallas för ”highlanders” och bor i höghuslägenheter ägda av staten- som större delen av Sverige! Hon skulle förklara mer för mig vid ett annat tillfälle, jag återkommer ;).

Humor är ett stående inslag och det pendlar mellan ganska kul och ganska fånigt. En del skådespelarinsatser är bättre än andra men helheten fungerar. Det är en skön resa men den stannar kvar någon längre stund.

Betyg 3 av 6

GIFF: Recension av Children of men

Postat av
17

bloggywoodfilmfestival.jpgchildrenofmen.gif

Festivalen är över för den här gången och jag blickar tillbaks på ett antal underbara och inspirerande dagar och som bonus fick jag en trevlig skolbiodag med förläsningar och ännu mera filmtittning! Jag vill dela med mig av allt, men trots febrilt bloggande har jag fortfarande ett par recensioner kvar att plita ihop så här kommer början till slutet av GIFF 2007!

I framtiden är flip flops flitigt använda, ufon är fortfarande fascinerande, men vi har av någon anledning (som vi aldrig får svaret på) förlorat förmågan att fortplanta oss. Filmen utspelar sig 2027 i en värld i populationskris. Det var 18 år sedan det föddes ett barn (det är oklart om vi fortfarande har…ja du vet…ha det lite mysigt, men det antar jag ;). England är den enda staten som någorlunda håller ihop under förfallet och drabbas av massinvandring.

Children of men är en modern jesushistoria där ett mirakelbarn föds och massa dör i krig och hemskheter runt omkring det lilla livet. Pengar och kändisskap är fortfarande lockande och visas främst av en störig polis som pratar om sig själv i tredje person. Första halvan av filmen känns livlös, och det blir inte bättre i andra när mycket känns overkligt och orealistiskt, även år 2027. (Ironiskt nog precis som samhället de lever i…).

Med 8.2 på imdb, tre Oscarnomineringar och fyra stjärnor, stolar, getingar eller vad det nu kan vara i varje tidning, anser jag detta vara årets mest överskattade film. Det lät intressant med Clive Owen, Julianne Moore och Michael Caine, men resultatet blir ungefär som att hälla vatten på en vaxduk: totalt likgiltigt, allt rinner av mig. Den enda som är bra är Michael Caine, han får i sin knarkande gubb-karaktär fram precis vad jag tror filmen handlar om: nämligen att beskriva vanliga människor i en värld där saker och ting hålla på att tappa fästet totalt. Clive Owen däremot har det plattaste framträdandet någonsin. (Och så finns det ändå folk som anser att owen borde blivit nominerad för bästa skådis…titta igen!)

Till filmens fördel ligger att regissören Alfonso Cuarón inte bryr sig om att förklara saker till leda, vi får en del svar men det mesta lämnas åt vår egen fantasi. Jag vill också ge ett extra Bloggywood-poäng för settingen som känns som en trovärdig framtid något vi känner igen oss i! Gatorna i London ser ut som vanligt förutom extra neonskyldar och bilarna är snygga med en ”tillbakatillframtiden” form.

Det må vara så att detta är intressant ur ett samhälleligt perspektiv, men ändå, första halvan utlovar något som andra halvan aldrig levererar.

Betyg 2 av 6

GIFF: Recension av Manufactured landscapes

Postat av
Svara

bloggywoodfilmfestival.jpgmanufactured_landscapesmind.jpg

Regissören Jennifer Baichwal följer fotografen Edward Burtynsky som reser runt och fotograferar företeelser som numera är del av naturen grund av vår industriella revolution. Samtidigt blir vi undervisade i miljöfrågor och vad som händer med allt vi envisas med att tillverka och tillverka och tillverka. Globaliseringen skildras både utifrån naturens och arbetarnas situation istället för antingen eller som det vanligtvis blir. Budskapet är att ingen av parterna mår särskilt bra av fenomenet.

Efter en trög start med världens (och jag överdriver inte) längsta åkning bygger filmen långsamt upp en poäng. Det blir en stark kontrast mellan det avskyvärda groteska landskap vi skapar och de bilder Burtynsky får fram. Någon ifrågasätter hur han kan ta bilder med så fula motiv och någon svarar att allt som kommer ut ur Burtynskys kamera blir vackert. Jag kan inte annat än att hålla med.

Dokumentären smyger på ett genialiskt sätt ihop konst och politik. Behållningen är en otroligt vacker uppsättning fotografier men samtidigt en otäck och starkt ångestframkallande känsla mot vad vi människor egentligen håller på med. Vad vi indirekt gör mot mot vår natur, gör vi mot våra medmänniskor och mot oss själva.

Betyg 4 av 6

GIFF: Recension av Fast food nation

Postat av
8

bloggywoodfilmfestival.jpgfastfoodnationmindre.jpg

Fast food nation handlar- som namnet indikerar- om snabbmat och dess inverkan på medborgarna. Filmen stannar inte vid pekpinnen att snabbmat är dåligt för hälsan utan utforskar även de kringliggande sociala och politiska frågorna. Känslan påminner om den i Thank you for smoking, men den underliggande humorn når inte riktigt samma nivå. Samtidigt som de 116 minuterna går ganska fort är behållningen i mångt och mycket endast ett: ”jaha, det var det”.

Historien är berättad ur tre perspektiv. Först har vi Don anderson (spelad av Greg Kinnear) som är en av höjdarna i filmens fiktiva snabbmatskedja vid namn ”Mickey’s”. Han skickas till fabriken där hamburgarna tillverkas för att undersöka varför det finns spår av ko-avföring i dem. På sin väg stöter han på problem som rör hierarkin i företaget och får veta vad maktgalen innebär i praktiken. Vi möter också Amber (Ashley Johnson) en High School elev som jobbar extra på Mickey’s. Tack vare ett besök av insiktsfulla morbror (Ethan Hawke) och några college-amatör-aktivister börjar hon se sin roll i det större sammanhanget. Sist men absolut inte minst har vi de illegala invandrarna från Mexiko som har kommit speciellt för att arbeta i fabriken där hamburgarna tillverkas. Deras hårda arbetsmiljö skildras med bilder från slaktandet av kor till användandet av livfarliga maskiner och vad det får dem att göra för att orka med.

Karaktärerna har en sak gemensamt- de lurar alla sig själva på ett eller annat plan. De försöker alla intala sig själva att det de gör är ok, att det känns bra inuti. Vissa kommer till insikt men fortsätter med sitt bedragande för att de inte har möjligheten eller styrkan att bryta sig ur. Andra lyckas bryta sig ur i tid för att möta en oviss framtid.

Kanske hade filmen blivit djupare om vi fått veta lite mer om karaktärerna, istället för att bara presentera dem som kuggar i maskineriet. Visst får vi en inblick i deras värld, hur de sliter med sitt, men det saknas en djupare dimension. Det saknas en viss passion. En viss humor. Eller är det jag som saknar passionen?

Filmen är bra, men inte klockren på något sätt.

Betyg 3 av 6

GIFF: Recension av Who needs sleep?

Postat av
Svara

bloggywoodfilmfestival.jpgwhoneedssleepmindre.jpg

Filmfotografen Haskell Wexler och hans kollegor har i flera år kämpat för sina rättigheter när det gäller arbetstider i Hollywood. Vi i publiken kanske inte reflekterar så ofta över personalens arbetstider vid en filminspelning, men enligt dokumentären så är 19-20 timmar inte ovanligt. Under de få timmarna som blir över ska många hinna hem och ta hand om sig själva och familjen; När en kollega somnar vid ratten och avlider i olyckan beslutar sig Wexler för att ta det kontroversiella ämnet till vita duken.

Resultatet är inledningsvis engagerande- i allafall om man är intresserad av Hollywood och dess aktörer. Fackliga representanter, regissörer, skådisar och läkare intervjuas, alternativt ställs mot väggen om förhållandena och motsättningarna i branschen. Who needs sleep tar upp det livsviktiga förhållandet mellan arbetsliv och fritid, men det blir likväl krystat och allmänt sömnigt. Kring mitten står filmen och stampar på stället (vilket också situationen gör i sig…). Slutet tar priset med sin snyftiga musik och buhu-känsla á la Hollywood.

Betyg 2 av 6

GIFF: Recension av Digging for Belladonna

Postat av
5

bloggywoodfilmfestival.jpgdiggingforbelladonnamindre.jpg

Franka ”Spring Lola” Potente har gått och blivit en etablerad skådis och på senare tid har vi sett henne i allt från action med Matt Damon till skräck med monster i tunnelbanan. Nu har hon tagit skapandet i egna händer och regisserat sin första film: Digging for Belladonna (eller Der die tollklirsche ausgräbt som den heter på tyska).

En del kallar berättelsen för en 43 min lång hyllning till stumfilmseran vilket enligt mig är en bra och rättvis utgångspunkt! ?ret är 1918 och monarkins dagar är räknade, snart ska demokratin in i dess ställe, men det finns fortfarande ett par som tror på kungligheter. Vi följer en familj som förlorat alla sina pengar under kriget och som nu ska sälja sin dotter till den snuskigt rike men ganska larviga Alfred. Vid eftermiddagsfikat hittar de en konstig tygremsa som sticker upp ur gräset och efter lite grävande får de fram en livs levande punkare från modern tid. Han kan till och med prata- med ljud! Stumfilmskaraktärerna som använder skyltar för att kommunicera blir vettskrämda! Bara dottern Cecilie vågar sig i närheten av punkaren, och nog är han ganska söt…men vänta…är det inte en kungakrona han har på sin tröja?

De flesta skådespelare verkar enligt imdb-informationen vara amatörer men gör sig väldigt bra i den svart/vita stumfilmslooken. Vissa scener är kanske lite för mycket för min smak, men överlag är det ett litet mästerverk. Fröken Potente har även skrivit manuset.

Betyg 5 av 6

GIFF: Recension av Nightmare detective

Postat av
Svara

bloggywoodfilmfestival.jpgnightmaredetectivemindre.jpg

Nackdelen med att se filmer non-stop under flera dagar är att man till slut blir lätt avtrubbad. Som en zombie ungefär. Eller i mitt fall: en knarkande zombie eftersom jag inte kan sluta kolla på film när jag väl fått upp tempot. Jag gick igenom en smärre avtändning under tisdagen…men jag överlevde och nu ska jag försöka berätta om något som jag hoppades skulle bli den där riktigt sköna trippen som visat sig vara sällsynt på årets festival (på ”mina” visningar i allafall).

Under de första scenerna kan man lätt tro att det handlar om en ”sedvanlig” J-skräckfilm med långt svart hår och händer som ryckigt åker fram och skrämmer livet ur dig. De dragen försvinner ganska fort och kvar blir en film som i mångt och mycket påminner om mainstreamskräcken i Asien, men med skillnaden att många av scenerna är lite mer konstnärligt koreograferade och klippen lite mer avancerade. Det ligger istället i obehaglig känsla där vi ger oss in i drömmarnas och sömnlöshetens värld.

Med de smalaste benen i filmhistorien uppenbarar sig Japanska sångerskan Hitomi på vita duken i rollen som Keiko Kirishima, en debuterande detektiv som tidigare ägnat sig åt skrivbordsarbete. Keiko är en på utsidan stark kvinna som inte tål när män antyder att hon är korkad eller sämre. Hennes första fall blir att undersöka ett par självmord som verkar lite för brutala för att vara just detta. Den gemensamma nämnaren är telefonnumret ”0”, som båda offren ringt innan sin död. Chefen tvingar henne att undersöka saken från ett övernaturligt perspektiv och snart -lite för snart om ni frågar mig- börjar hon ana hur det ligger till. I jakten på den lite annorlunda mördaren tar hon hjälp av Nightmare detective som är mannen med den speciella gåvan att besöka folk i deras mardrömmar. Efter tidigare negativa erfarenheter fasar han för sitt liv och vill inte ha med Keiko att göra. För att tvinga honom att hjälpa henne ringer hon själv telefonnumret ”0”, så att de båda kan möta döden tillsammans i hennes dröm…

Läs mer →

GIFF: Recension av Ghost of Valentine

Postat av
Svara

bloggywoodfilmfestival.jpgghostofvalentinemindre.jpg

Jag har stirrat på promo-bilden ett antal gånger för att jag tycker den är så vacker. Jag önskar jag kunde säga detsamma om upplevelsen…Allt jag ville var att se en bra asiatisk skräckfilm. O så svårt det visade sig vara.

Ta en ganska ??vanlig?? asiatisk skräckfilm och ta bort de klassiska otäckingarna, släng in två fåniga vaktmästare som gör slapstick-liknande handlingar likt helan och halvan, låt också den ena påminna om en transvestit med identitetskris – då får du Ghost of Valentine. Katalogen utlovade svävande huvuden med inälvor och annat spöklikt, och det fick vi väl lite granna av, men inte särskilt imponerande. Denna film är inte sevärd vid midnatt när man redan har sömnbrist ;), resultatet blev att jag ??vilade?? mina ögon lite och lyssnade på thailändska en stund. Ett par gånger var det nästan otäckt. Jag är ledsen, denna film var föga engagerande. Kanske hade jag uppskattat den mer i ett vaket tillstånd.

~ Otillräcklig information för betygsättning ~

GIFF: Recension av Always- sunset on 3rd street

Postat av
Svara

bloggywoodfilmfestival.jpg alwayssunsetonthirdstreetmi.jpg

Jag trodde tiden då vi fick gissa oss till betydelsen i asiatiska filmer var förbi. Ack så fel jag hade: Ibland blir översättningen uppenbarligen inte helt hundra och det får mig att undra hur mycket vi faktiskt missar eller om vi blir helt lurade när det gäller vissa detaljer. Vi kanske har fått allting helt om bakfoten?! I och för sig så gör det inget i det här fallet eftersom behållningen ändå blir väldigt lyckad!

Japan, 1958. Efterkrigstiden lider mot sitt slut och arbetet med Tokyo Tower är nästan klart, vilket blir en symbol för en ny tid. En tid där nya uppfinningar för in bekvämligheten i invånarnas liv. Vissa bosatta på 3rd street kämpar för att öka tillgångarna så de kan köpa det där kylskåpet, den där TVn eller tvättmaskinen, andra kämpar mot ensamheten och en tredje för berömmelse- ibland både och. Kampen mellan kärlek och pengar, samvaro och anseende tar sin början.

Familjen Suzuki består av mamma, pappa och en son. De äger en bilreparatörsfirma och beslutar sig för att anställa unga Mutsuko som hjälp. Hon förväntar sig dock att komma till ett stort företag och blir måttligt imponerad av familjens enkla boning. Dessutom kan hon ingenting om att reparera bilar. Sonen är extra exalterad, för familjen väntar tillökning- den allra första TVn. Rakt över gatan finns en godisaffär som ägs av Chagawa, som egentligen vill bli inflytelserik och högt respekterad författare. Detta går inte särskilt bra och till råga på allt är han hemligt kär i vackra Hiromi som öppnar en liten bar på gatan. Hiromi har själv en välfylld ryggsäck men tycks finna glädje i att ta hand om männen i kvarteret. Längre ner på gatan har kioskägarinnan upptäckt Coca-cola och doktorn i byn kallas för djävulen av barnen för han kommer med sprutor??

Vi får lära känna karaktärerna när deras dagliga liv flyter på och vi får vara med i nöd och i lust, i stiltje och i förändring. Regissörren Takashi Yamazaki bjuder på vackra bilder men också mycket komik, ibland på gränsen till slapstick. (Det är precis att jag köper den delen…) Men det ?R bara japaner som kan få något att bli så äkta komiskt och sentimentalt på samma gång!

Always- sunset on third street är 133 minuter lång = ta med ett helt paket näsdukar! Yamazaki använder ett opretentiöst grepp och förmodligen en stor portion bra personregi. Resultatet går rakt in i hjärtat.

Betyg 5 av 6