GIFF: Recension av Le Cut

bloggywoodfilmfestival.jpglecutmindre.jpg

Le Cut betyder enligt katalogen ”going through change” eller ”getting out of the closet”. En kvinna står på en frusen sjö iförd vit klänning. Hon har långt långt hår som svallar i vinden. Plötsligt tar hon upp en sax och börjar klippa av det. Det är konst. Det är svårt.

Haha, nä allvarligt. Så svår kanske den inte är. Men jag får känslan av att regissören Johan Planefeldt vill vara det. Eller så vill han inte alls vara det utan menar istället att vara ironisk. Vem vet? Hur som helst är det väldigt snyggt: bildkompositionen är urläcker och klippningen snygg. (Haha ;)).

(Jag kanske behöver se den igen…det gick så fort för ett trött öga ;)).

Betyg 3 av 6

GIFF: Recension av Sleeping dogs lie

bloggywoodfilmfestival.jpgsleeping_dogs_liemindre.jpgför dumt”. Att tilläggas så är jag inte särskilt pryd…Jag tror bara inte att det är en vanlig företeelse: att ge sin hund behandling som pojkvännen bara får när han gjort något extra snällt. Sleeping dogs lie sätter dock inga djupare spår i mig. Jag kommer förmodligen ha glömt av den nästa vecka- men det var trevligt så länge det varade!

Sleeping dogs lie är regisserad av Bobcat Goldthwait som också gjort Stay. I unga dar sågs han som en av aspiranterna i Polisskolanfilmerna. Ser fram emot mer från honom!

Betyg 3 av 6

GIFF: Recension av Twinkle twinkle little star

bloggywoodfilmfestival.jpgtwinkle_twinkle_little_star.jpg

Denna danska novellfilm sågs direkt efter Anna and the moods, vilket förmodligen gjorde att den kändes ännu tyngre än nödvändigt. Kort sagt- detta är ?ngest. Med ryckig handkamera och dova jordnära färger berättar Heidi Maria Faisst om 14-åriga Liv som bor tillsammans med sin Mamma och bror sedan pappan lämnat dem. Julen står för dörren och Liv vill att allt ska vara som vanligt men mamma har andra planer. Hon hungrar efter manlig uppmärksamhet och det sista hon vill lägga energi på är en mysig familjehögtid. På självaste julafton har familjen fått besök av mammans nattliga gäst och julklappsutdelningen blir allt annat än traditionell. Mamman lägger inte särskilt mycket uppmärksamhet på sina barn och de får slåss om bekräftelse. När vanliga knep inte funkar tar Liv till sin blommande sexualitet som vapen- något hon lärt sig av sin mor…

En bra skildring av trasiga själar i dagens samhälle. Faisst visar skickligt de olika plan vi kommunicerar på med skickliga skådespelare som förmedlar budskap med verbal som icke-verbal kommunikation. En viktig film för alla de ungdomar vars vardag påminner om karaktärernas i filmen. ?r man på fel humör är det dock svårt att uppskatta djupet och filmen känns som en spik i kistan.

Betyg 4 av 6

GIFF: Recension av Anna and the moods

bloggywoodfilmfestival.jpgannaandthemoodsmindre.jpg

Animerat är som roligast när det är en smart story med högklassig komik och när animatören har öga för detaljer. Trots tydliga spår av Tim Burton är Anna and the moods originellt tecknad och de 30 minuterna flyger iväg.

Filmen handlar om Anna- den mest skötsamma lilla flickan du kan tänka dig. Hon har änglalikt blont hår, gör sina läxor i tid och städar alltid på sitt rum. En dag händer något: Anna förändras till en KMFDM-lookalike och får föga förståelse av sin omgivning inte minst föräldrarna. Denna animerade novellfilm är en humoristisk skildring av något så naturligt som att bli tonåring.

Rösten till Anna görs av Björk, en av karaktärerna ser ut som Ingvar Karlsson och eftertexterna är supersnygga. Jag har inte så mycket mer att säga om denna film förutom: se den! (Det var helt klart värt att försöka klara sig på 5 timmars sömn för att ge sig ut i minusgraderna och febrilt stressa sig till stadsbiblioteket!)

Betyg 6 av 6

GIFF: Recension Going to pieces- the rise and fall of slasher film

bloggywoodfilmfestival.jpggoingtopiecesmindre.jpg Min första dag på festivalen avslutades med en dokumentär. Det var inte vilken dokumentär som helst utan den om slasher filmer. ?åå sköna stolar, iste i hållaren, macka i magen och block i knät. Välbekanta ansikten och klipp på duken. Kan det BLI bättre?

Varför ser vi på filmer som de här? Hur fick de sånt fäste? ?r de skadliga? ?r de anti-feministiska och förlöljigande av kvinnor? Välbekanta namn som Carpenter, Craven, Hitchcock och Cunningham mfl försöker reda ut de många frågetecken som råder kring slasherfilm samtidigt som vi får en historisk resa över dess utveckling. Intervjuer varvas med en stor portion klipp ur genrens många hörnstenar: Halloween, Friday the 13th, Prom night, A nightmare on Elm Street etc.

Det här är 1,5 timmars mys rakt igenom: Going to pieces är välproducerad med högt tempo och mycket humor! Allting flyter på bra och med smarta övergångar lotsas vi genom slasherdjungeln. Precis som i en skräckfilm kastas jag mellan tillfredsställelse och obehag (på grund av de många klippen…) Den här dokumentären är inget för känsliga personer, många av de slashigaste klippen finns med och vi får t ex en djupgående bild av hur specialeffektkillen jobbar. Att det faktiskt är någon mer eller mindre störd person som sitter och funderar över sätt att döda ungdomar på. Om inte annat ett kreativt arbete. ;).

Jag vill inte att filmen ska ta slut- om det är för att jag brinner för ämnet och kan sluka fakta i mängder eller för att filmen är så där toppen bra är svårt att definiera efter en visning. Men det är förmodligen en blandning av båda.

Kul att de använde exakt samma bild som jag valde till mitt slasherspecial ;).

Betyg 5 av 6

GIFF: Recension av Gimme Kudos

bloggywoodfilmfestival.jpggimmekudosmindre.jpg Jag är en kräsen biobesökare- jag vill att allt ska vara precis perfekt. Det blir ganska jobbigt när ljudet är för högt och träsmaken värker. Men en smårolig kinesisk film lättar alltid upp!

En förvirrad halvtjock man på 38 år knallar in på en tidningsredaktion och insisterar på att reportern Gu ska ge honom ”kudos” för att han räddat en flicka från en våldtäcktsman. Gu förklarar att en sådan historia behöver verifieras innan den kan tryckas. Problemet är bara att flickan inte vill kännas vid mannen. Mannen tar till en smått trakasserande metod för att få sin vilja igenom…

De första minuterna är tunna och själlösa, men sedan kommer frågetecknen igång: Vem talar sanning? Vem är mannen? Varför är han så angelägen om att hamna i tidningen? Vem är flickan? Varför beter hon sig så konstigt? Det finns miljoner vägar som denna historia kan ta och därför sitter man snällt i stolen och riktar all uppmärksamhet mot duken.

Gimme Kudos är välregisserad med den ena vackra bildkompositionen efter den andra. Ibland drar skådisarna ner helheten men det är charmigt och det är svårt att inte ryckas med i den lättsamma tonen. Minut för minut känner man något puttra under ytan, och man väntar på upplösningen! När denna väl kommer blir det en liten endast en liten poff jämfört med den stora smäll man väntar sig, Men vid närmare eftertanke är budskapet en stor bomb- alla goda handlingar ska krediteras!

Betyg 4 av 6

GIFF: Recension av D.O.A.P

bloggywoodfilmfestival.jpgdoapmindre.jpg
Någonsin funderat på möjligheten att George W. Bush kan bli mördad? Så här kunde det ha gått till! Utsagor av Secret Service-människor, Bush närmaste rådgivare, kriminaltekniker mm varvas med bilder från övervakningskameror och arkivbilder. Det är välgjort till den grad att det är omöjligt att veta efter en första visning vad som är äkta och inte. När vi får se stillbilder från Bush operation med stora kirurgredskap i sig kan jag inte hjälpa att le. Idén är ju helt enastående.

Vad jag inte kan reda ut är vad Michael Range faktiskt vill ha sagt med filmen. Vi får en god bild av Bush genom hans medarbetare- att han är en sann ledare med gåvan från Gud (! haha) och å andra sidan jämförs han med hitler genom arga demonstranter som tycker han begått lika mycket folkmord som diktatorer världen över. Till exempel så har misstänkta mördare med muslimsk bakgrund inte mycket att säga till om – de råkar bara vara födda med fel utseende. Samma skrot och korn som en viss herr H alltså. Naturligtvis får vi också Irakkriget kommenterat: Som sagt vi får väldigt många olika vinklar och vrår- kanske är det menat så- men det känns lite…hm…halvhjärtat?

Ett plus för humorn som ligger och puttrar i botten. Vad sägs om plakattexten: ”Like a rock only dumber”, eller som Bush ska ha sagt: ”I don´t mind them having opinions, I just wish they could demonstrate peacefully”. Ironi definierat!

Första halvan är helmysig bara på grund av just den roliga idén. Mitten är underbar på grund av alla de politiska budskap som vävs in. Slutet är något segdraget och träsmaken där bak gör sig ideligen påminnd. (Det var första filmen jag såg under dagen!) Stundtals känns det fantastiskt och man börjar fundera på vad det är som är en presidents död- kulor eller hybris-politik? Ibland är det också tråkigt och totalt stiltje. D.O.A.P påminner mycket om en Moore-film, med skillnaden att det är påhittat (eller? ;). I slutändan är det en ganska småkomisk mockumentary som bitvis fastnar i en halvtråkig loop. Men det är välspelat och behagligt! Något jag rekommenderar.

Betyg 3 av 6