Recension: Ratatouille

Ratatouille

Du kan knappast ha missat någon av Pixars animerade filmer som kommit från mitten av 90-talet fram tills nu. Sist var det talande bilar i Cars och nu är det en råtta med kocktalanger i Ratatouille.

Råttan Remy bor med hela sin råttkoloni på vinden till ett hus ute på franska landsbygden. Remy har ett väldigt väl utvecklat lukt- och smaksinne och är sugen på mer i livet än att vara råttgiftsniffare på maten som kolonin gräver fram från soporna. Han vill blanda ingridienser och kombinera smaker och vart passar det inte bättre än som kock på gourmérestaurangen Gusteau.

Precis som i de tidigare Pixar-filmerna är det oerhört välgjord animering, snyggt foto och ljussättning och bra tempo. Framgångsreceptet för detta är att när Pixar väl sätter igång med att skapa den slutgiltiga filmen har de redan gjort den säkert tre gånger om i storyboards, testanimeringar och röstprover. Lägger du tre år , fulltid med massor av människor, på skapandet av en film så blir resultatet så här välgjort i foto, animering och dialog.

Ratatouille är trevlig, rolig och söt att du har svårt att sluta fånle hela tiden. Rösterna gör ett utmärkt jobb och är så väl valda att man inte sitter och tänker på att det är Owen Wilson som den talande bilen. Jag måste i efterhand slå upp för att kolla vilka rösterna var. Notera att jag kollade på den med engelskt tal.

Skulle man kritisera den på någon punkt så är den väldigt förutsägbar. Men det är jäkligt svårt att kritisera en film när man sitter med ett fånleende. Den är i klass med Finding Nemo och ett steg upp från ”besvikelsen” Cars. Brad Bird är helt klart den bästa regissören av animerad film i den västerländska världen.

Betyg: 5 av 6