Dublin – Dag 3 (Del 2)

Dressed for success

Dressed for success

Efter en paus på hotellet med klädombyte var det dags att åka tillbaka till Burlington Hotel för att installera oss inför den stora galakvällen. Vi fick en kortare genomgång hur planerna såg ut för press och var vi skulle placera oss. Märkligt nog var det bara ett fåtal internationella journalister på plats och förutsättningarna var därför väldigt goda för bra intervjuer. I vår grupp av utländska journalister fanns Chris Hewitt från Empire som var på plats för att intervjua Ronan och Voight, men nu syntes han inte till, så troligtvis hade han åkt hem till London igen.

Alan Parker

Alan Parker

Alla journalister fick placera sig bakom ett staket och framför det skulle alla kändisar ställa sig för att fotograferas och bli intervjuade. Runt 17 började lokalkändisarna dyka upp och helt plötsligt kom Jon Voight i vanliga kläder och skrek till oss att nästa gång vi fick se honom lovade han att han skulle ha kläder på sig.

Familjen Ronan: Pappa Paul, Saoirse och mamma Monica.

Familjen Ronan: Pappa Paul, Saoirse och mamma Monica.

Saoirse Ronan var den första av de mer heta kändisarna som dök upp och givetvis blev både fotografer och journalisterna ganska uppeldade och speciellt de irländska medierna. Förutom Ronan kom Brendan Gleeson, Ciaran Hinds, Aidan Quinn och givetvis Irlands stora internationella stjärna Colin Farrell. Dessutom kom de utländska gästerna Matt Dillon, Josh Hartnett, Juliette Binoche och den specialinbjudna John Boorman som skulle få ta emot hederspris av IFTA.

John Boorman

John Boorman

Josh Hartnett

Josh Hartnett

Aidan Quinn och Ciaran Hinds

Aidan Quinn och Ciaran Hinds

Colin Farrell

Colin Farrell

Matt Dillon

Matt Dillon

Brendan Gleeson

Brendan Gleeson

Sist men inte minst kom Jon Voight och denna gång med galakläderna på, precis som utlovat. Han såg lite fundersam när han stod vid ingången. Det såg nästan ut som han antingen hade glömt något eller som han letade efter något. Sedan helt plötsligt fick han ett väldigt glatt ansiktsuttryck och gick raka vägen fram till mig och skakade min hand och hälsade mig varmt välkommen. Det som kändes aningen märkligt var det att han verkade ha planerat att göra så. Lite kul var det att han valde att gå fram till just mig bland de 100-150 journalisterna som stod bakom staketet. Självklart fick jag ögon av de andra journalisterna. Voight är en otroligt kul och underhållande människa. Nej, honom kommer jag inte glömma i första taget :)

Här hittar Jon Voight mig i folkmassan.

Här hittar Jon Voight mig i folkmassan.

img_5504

Voight passade även på att berätta om att Dublin var inte enda resmålet i Europa för honom, utan han skulle även passa på och hälsa på sina barnbarn, dvs Angelina Jolies och Brad Pitts barn. Om jag inte är helt fel ute har de något flott ställe i Frankrike, så herr Voight lär nog vara där nu.

Jag passade även på att prata med en del filmmänniskor som var inbjudna. Först pratade jag med Josh Hartnett, John Boorman och sist Colin Farrell. Planen var även att prata med Matt Dillon, men han kände sig ganska mediaskygg och ville knappt tala med något media. Men gjorde ingenting för min del. Ärligt talat var jag inte så peppad att tala med honom. Jag har aldrig gillat honom så värst mycket, varken som person eller som skådis.

När alla kändisar hade kommit var det dags för oss att sätta oss i salongen där galan skulle sändas ifrån för att käka middag. Det serverades både god mat och dryck under alla satt och åt började man att dela ut de mindre priserna innan TV-sändningen drog igång. Hela tillställningen påminde väldigt mycket om vår egen Guldbaggegala och det hela var över strax före midnatt.

img_6014

En kul anekdot från galan var när vi skulle gå ut i en av reklampauserna och ta ett snabbloss blev jag stppad på vägen ut av en riktig surkart till vakt. Han ifrågasatte min närvaro där och hävdade med bestämdhet att press skulle banne mig inte sitta i stora salongen. Jag vet inte hur många gånger jag försökte förklara för människan att jag minsann hade biljett till salongen, men det ville han aldrig ta in i sin tröga skalle. Kan det relatera till den något sega drycken guiness? Skitsamma vilket, dum i huvudet var han iaf :) Slutligen gav han med sig och lät oss gå ut och även komma tillbaka in.

Som brukligt blev det också en efterfest och i ärlighetens namn är det inte så ofta man får gå på efterfest med Colin Farrell och grabbarna, men Farrell är ju en ny människa numera och nyttjar varken alkohol eller droger, så det blev ingen action från hans sida.

Förbereder mig för intervjun med Colin Farrell

Förbereder mig för intervjun med Colin Farrell

Tiden går väldigt fort när man har roligt och därför var vi nog inte tillbaka på hotellet förrän in på småtimmarna. Men vad gör det, en kul och oförglömlig kväll blev det absolut.

Recension: 30 Days Of Night

vlcsnap-8514057.jpg
Det flickan har på armen har jag på vaden. Jag brukar äta blodpudding med min son…

Efter att jag sett I Am Legend, läst boken som filmen baseras på och därefter sett The Omega Man började jag fundera lite över det här med vampyrer och filmer om dem. Jag tänker Underworld, Van Helsing
och The Vampire Chronicles. Jag konstaterade att jag var besviken på både I Am Legend och The Omega Man, eftersom vampyr-prylen inte bejakas i någon av dem. Jag konstaterade också att den besvikelsen förmodligen grundar sig i att jag gillar vampyr-prylen. Jag får väl ge mig på The Last Man On Earth och I Am Omega (ha ha ha) också.

30 Days Of Night, regisserad av David Slade uppfyller däremot min kärlek till ”genren”. En månad om året töms staden Barrow i Alaska nästan helt på människor. Staden drabbas nämligen av Totalt mörker (i verklighetens Barrow sker detta mellan 18:e november och 24:e januari, men 67 Days Of Night är väl inte lika catchy) och de som stannar kvar är endast de som måste.

Precis som staden töms börjar underliga saker hända. Alla slädhundar dödas, kommunikation och el-försörjning saboteras. Stadens Sheriff, Eben (Josh Hartnett) utreder händelserna samtidigt som han försöker undvika sin fru, Stella (Melissa George) som han separerat ifrån. Stella försöker ta sig ut ur staden, men missar sin flight. Hon hamnar på en diner tillsammans med Eben samtidigt som en konstig utböling börjar bete sig underligt. Tillsammans sätter de honom i finkan och det är då staden anfalls av vampyrer och en plågsam period av flykt, förskansning, hunger och rädsla tar vid. Slutligen fattar Eben ett drastiskt beslut för att rädda de sista överlevande i staden.

Danny Huston spelar vampyrernas ledare och han är riktigt obehaglig. Vampyrerna framställs som våldsamt starka, uråldriga monster och jag gillar hur man jobbat med make-up och masker för att ge känslan av varelser som har varit mänskliga, men med tiden anpassats till sitt nya varanden.

vlcsnap-8512379.jpg
Mänsklig, men ändå inte

Det här är ingen film som går till historien som fantastisk rent filmiskt, men som skräck/rysare/vampyr-film är i alla fall jag väldigt förtjust i den. Den är blodig (vilket i sig inte garanterar kvalitet) vilket illustrerar den råa kraft och drift vampyrerna har, den är mörk och kall, den är mystisk. Men när man torkar blodet av filmen så lyfts kärleken fram tillsammans med kampen för överlevnad och dem man håller kär

Om du behöver Babel, Gudfadern eller De Sju Samurajerna för att uppskatta film ska du hålla dig borta, men om du gillar skräck/vampyrer kan jag rekomendera 30 Days Of Night.

Recension: Lucky number Slevin

slevinklar.jpg

Utan att veta någonting om filmen ifråga ser jag fram emot min kommande biostund. Jag blir dock ganska skeptisk under de första scenerna: Lucky number slevin gör allt för att vara smart och klurig (ungefär som Guy Ritchies filmer), men jag sitter snällt kvar och ger den en andra chans.

Så här i efterhand så var det helt klart värt ”besväret”! Storyn är inte den mest mångfacetterade men regissören Paul McGuian berättar den på ett engagerat och bra sätt, spänningen hålls på topp och intresset dalar inte när man väl tagit sig igenom de första trevande minuterna. Samtidigt som Lucky number Slevin är tuff och smart på ett förutsägbart sätt är filmen även intelligent och överraskande. En lustig motsägelse som bara höjer fascinationen. Scenografin och färgerna är upplyftande och sätter stämningen, jag hoppade högt fler gånger i denna thriller än i Omen 666.

Rollistan är helt klart imponerande: Sir Ben Kingsley regerar som alltid i sin roll som The Rabbi, Lucy Liu passar oväntat bra som struttig överenergisk granne och huvudrollsinnehavaren Josh Hartnett är superbra som Slevin! Morgan Freeman (The Boss) och Bruce Willis (Goodkat) gör sina vanliga roller, inget nytt här inte. Snälla nån! Ge dem en utmaning, de ser stundtals sömniga ut!

Finns på bio NU! (Om du har turen att bo i en stad stor nog för denna film…)

Betyg: 4