Klassiker recension: Casablanca

casablanca.jpg

Ingrid Bergman var överlägset regerande arbetsnarkoman och skandaldrottning i 40-talets Hollywood, med sin naturliga skönhet och sitt nedtonade skådespelarmanér blev hon amerikanska folkets skandinaviska älskling no 2 – vacker som få och mindre teatralisk än föregångaren Garbo. I slutet på 40-talet övergav hon sin man och sin dotter för affären med Roberto Rossellini och Hollywood vände henne ryggen. (Paret ynglade dock av sig och idag kan vi njuta av Isabella Rosselini på duken). Efter ett antal italienska [skräp]filmer som ingen ville se igen, gjorde hon comeback i Hollywood med titelrollen i Anastasia, hon blev förlåten av amerikanska folket och fick till och med en Oscar.

Efter att blivit importerad till Hollywood av producenten David O. Selznick gjorde Bergman flertalet framgångsrika filmer, men den som fick henne världsberömd var rollen som Ilsa Lund:

Under andra världskriget blev staden Casablanca knutpunkten för människor på väg bort från krigets Europa mot framtidens och frihetens USA. För att ta sig till Amerika behövdes dock visum och det var inte det lättaste att få tag på. I staden finns också Rick’s Cafe American som blivit något av en samlingsplats för alla kategorier av människor som var strandade i staden. ?garen Rick, en amerikan som av en okänd anledning inte kan återvända till sitt hemland, är en principfast affärsman som går sin egen väg, men han är också en obotlig cyniker med ett ensamt blödande hjärta. När filmen tar sin början faller två visum som har stulits av tyska mördade budbärare i hans ägo. Samtidigt anländer tjeckiska Viktor Laszlo till staden. Han är ledaren för motståndsrörelsen och ivrig spekulant på visumen, och surprise, surprise – Laszlo går arm i arm med Ilsa, den enda sanna kärleken i Rick’s liv.

Läs mer

Klassiker-recension: Smultronstället

Smultronst?¤llet Ingrid Thulin och Victor Sjöström på tur…

Under våren har jag ägnat min knappt befintliga fritid åt en kurs i svensk filmhistoria, ett faktum som hjärntvättat mig fullständigt. Tidigare såg jag knappt åt svenska filmer men nu har en guldgruva av bra exemplar upptäckts. Vissa i min omgivning har utfärdat en och annan prettovarning på det nya beteendet som de senaste veckorna inneburit att hyllorna med Lynchfilmer, Bruckheimerproduktioner, romantiska komedier med mera, blandats upp med stumfilmsboxar och Ingmar Bergman. Det har blivit en del inköp av svenska antikviteter – och de är bra! Jag menar då filmer producerade innan/utanför SFs idé att kvalitét är lika med kvantitét. Denna fixering som utvecklats till massproducering av skräpfilmer: Inga namn nämnda, men vi kan väl nöja oss med att säga att det räcker att göra en film en gång – de 25 upprepningarna klarar vi oss utan. (Visst finns det en och annan bra film gjord inom detta koncept också…men det ska vi inte bråka om nu.)

Tillbaks till Bergman. I Smultronstället får vi se Victor Sjöström i rollen som Isak Borg, en 70-årig framgångsrik läkare med dåligt hjärta som haft ett något mindre framgångsrikt privatliv. Med en fot i graven drabbas han av lite lätt dödsångest och som del i en familj av känslokalla individer har han inte mycket koll på hur han ska tackla situationen. Nu ska han och sonens intelligenta hustru Marianne bila ner till Lund för att delta i gubbens utnämnande till hedersdoktor. På vägen konfronteras han med minnen från barndomen som i kombination med Marianne och de andra karaktärernas reflektioner ger nytt ljus på tillvaron.

Sjöström visar här, anno 1957, att han är ”still going strong” och gör en lysande tolkning av Isak Borg. Med karisma och ett rejält knippe livserfarenhet får han ihop karaktärens komplexa känsloliv till en härlig gubbe vi får gott om sympatier för.

Läs mer

Klassiker recension: The Deer Hunter

thedeerhunter.jpg

I hela mitt liv har det funnits en stor tomhet, ett utanförskap utan dess like. Men nu är jag med, nu är jag initierad och nu vet jag vad alla pratar om..eller vänta nu. ?r det alltså det här som alla pratar om? Först sköljer en liten våg av besvikelse över mig. ?r det här det mästerverk som alla talar om? Förväntningarna var ganska höga måste jag erkänna, men ju mer jag begrundar filmen desto bättre blir den. The Deer Hunter sår på något sätt ett frö inom en. Krigsskildringar har vi sett många av på vita duken under årens lopp, men den här filmen går så mycket mer på djupet än sina kompisar. Detta är ingen politisk kommentar utan mer ett utforskande av psyko-social art. Den första timmen är ganska långsam och jag kan tänka mig att det är här många tappar intresset- särskilt om man är inställd på att se en ”lattjo” krigsfilm med bomber och amerikanska flaggor.

Michael, Nick och Steven bor i en liten industristad i Pennsylvania. På dagarna jobbar de på stålverket där eldsflagorna ryker, på vägen hem stollekör de på vägarna och på kvällarna dricker de öl. Jag får känslan av att de gör vad de kan för att få spänning i sina liv. ?ven något så fridfullt som att vistas i bergsområdet och dess natur förvandlas till något spännande genom att jaga hjort. Kanske för att få en biljett ut ur stan har de tre männen nu bestämt sig för att ta värvning och åka till Vietnam. Kvällen innan firar de Stevens bröllopmed gravida Angela samtidigt som de tar avsked av sina vänner och släktingar. Vi får sedan följa deras upplevelser i kriget och livet efter.

Läs mer