För dig som gillade…

Bandslam

Ni vet hur det är; man sitter och läser om film, vissa saker låter intressanta och dem läser man mer om, andra låter helt ointressanta och dem hoppar man över. Någonstans i bakhuvudet registrerade jag att filmen fanns; Bandslam. Jag såg titeln, jag såg att huvudrollen gjordes av Vanessa Hudgens, jag såg att det hade något med tonåringar och musik att göra, och med mycket glitter och rosa… men för helvete, räcker det inte med High School Musical snart. Nä, Bandslam fick etiketten ”fjortisbjäfs” och slängdes i min hjärnas runda arkiv, och om jag registrerat att den floppade på amerikanska biografer hade det på sin höjd varit med ett par gram skadeglädje över att publiken trots allt inte går på vilken skit som helst.

Men sen snubblade jag över den här artikeln, och plötsligt drog jag öronen till mig. För det regissören trodde han hade gjort var ju inte alls den filmen som marknadsförarna trodde att de sålde. Både titeln och marknadsföringsstrategin låg utanför hans kontroll, och av det regissören trodde var en quirky indiekomedi med kajal blev en rosaglittrande Disneyflopp. Låt vara att den nu låter mer som en kalkylerad och småtrist Juno-ripoff i stället för en kalkylerad och heltrist HSM-ripoff, men ändå. Det är lätt att fråga sig varför i hela friden marknadsförarna är så dumma att de inte inser att detta inte fungerar, att publiken inte går på vad som helst.

Emily BronteSvaret ger sig självt: publiken går ju visst på vad som helst. Filmmarknadsföring sköts av proffs som vet vilka knappar de ska trycka på och hur de ska övertyga; problemen uppstår när de trycker på rätt knappar för fel film. De som skulle gillat Bandslam trodde på marknadsföringen och gick inte och såg den; de som gick och såg filmen för att de trodde på marknadsföringen gillade inte filmen. Operationen lyckad, patienten död.

Mer exempel? Tja, artikeln nämner ju Twilight… Stephenie Meyers vampyrserie har, både i bok- och i filmform, kommit att dominera post-Harry Potter-ungdomsmarknaden helt, och det med ett väldigt tydligt språk i både bild och text; det är rött och svart, det är hjältar med alabastervit hy, det är enkla slogans. Bevisligen funkar detta.

Alltså klistras samma färdiga marknadsföringslösning också på andra filmer och böcker. I bästa fall görs det med saker som inspirerat Twilight (se t ex nyutgåvan av Emily Brontës Wuthering Heights från 1847, komplett med blodsdrypande tagline och blurb om hur det är Bellas i Twilight favoritbok), och i värsta fall med filmer som inte har det minsta med det att göra.

Near DarkHär har ni till exempel DVD-omslaget till klassiska 80-talsrysaren Near Dark, där de photoshoppat om skådisarna tills de inte har minsta likhet med sig själva och desto mer med Robert Pattinson och Kristen Stewart (”Pray for DAYLIGHT”, my ass). När ni hör namnet ”Lance Henriksen”, tänker ni ”glittrande och outsägligt vacker”? Fundera över vad någon som förväntar sig Edward Cullen kommer att tycka om den, eller om någon som kanske skulle tänkas vilja se en skitig, blodig blandning av western och skräck kommer att plocka åt sig det omslaget.

Nåja, med lite tur leder det väl i alla fall till att vi slipper en remake på den. (Sånt här slipper vi dock inte.)

Allt detta är ju givetvis inget nytt, som alla fans av gamla B-filmer från 50-talet vet; har man ett bra koncept att sälja kan vad som helst jämkas in i det, åtminstone tillräckligt ofta för att det ska löna sig i längden. Konsumenter, som grupp betraktade, har guldfiskminne och är lika pigga på att göra enkla liknelser som någon marknadsförare eller kritiker. Jag har själv råkat köpa The Cars That Ate Paris i tron att det var något i stil med Mad Max – två gånger, till och med.

Men å andra sidan finns ju alltid Gran Torino, som inte heller är den film som trailern utlovar. Hur många såg biten där han väser ”Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn’t have fucked with? That’s me.” och gick på bio i tron att de skulle få se Clintan™ sparka röv och ta namn och rädda dagen genom att knalla ner skurkarna som Harry Callahan Sr? Hur många blev besvikna när de i stället fick en parabel om hjälterollens död, och hur många insåg att deras förväntningar var en del av det som filmen medvetet spelade emot? Tillräckligt många, tydligen, för att filmen skulle bli Eastwoods största publiksuccé någonsin.

Har jag en poäng i detta? Kanske inte. Annat än att ju mer formelbunden reklamen blir, desto mer behövs intelligent kritik och diskussion runt filmerna. Och att The Cars That Ate Paris faktiskt är bättre än Mad Max, att Gran Torino bara kunde (måste) ha gjorts av mannen som gjorde Dirty Harry, och att några av Twilight-fansen kanske ser Near Dark och gillar den trots 80-talsfrisyrer och ett, i ärlighetens namn, ganska billigt slut. Vem som helst kan uppfylla en förväntning; de stora upplevelserna kommer när man får något helt annat än det man trodde man skulle få, och inser att det var precis vad man behövde.


Detta var ett gästinlägg från Björn Waller. Björn hittar du bland annat på Dagensbok.se.

Så David Lynch, vad tycker du om produktplacering?

David Lynch är inget fan av produktplacering i filmer. Minst sagt.

Klippet ovan kommer från en intervju gjord av American Film Institute under Dallas nystartade filmfestival. Resten av intervjun är också rätt intressant. Särskilt att höra Lynch berätta hur han kom att börja göra film och varför han anser att en regissör alltid bör ha ”final cut”. Se hela intervjun här.

Aquaman ingen match för Piraterna!

Annonsen i VarietyAvdelning: Kolla fakta.
CNBC rapporterade nyligen att Pirates of the Caribbean: Dead Mans Chest slog helgrekordet över mest inspelade pengar. Inget fel där. Felet kom dock när de nämnde den tidigare rekordhållaren, nämligen Aquaman. HBO:s marknadsavdelning gnuggar händerna och skrattar gott. De lyckades verkligen med sin fejkade annons i Variety för serien Entourage.

HBO: 1
CNBC: 0

Inslaget från CNBC

Via FilmJunk