Recension: Forgetting Sarah Marshall

Forgetting Sarah Marshall
[bildens källa: UIP]

Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Vilken skulle du helst se? Distributörerna satsade sina kronor på det senare och jag hoppas för deras skull att folk strömmar till salongerna – och att det är rätt klientel. ?r du 14+ får du dig nog ett par sköna skrattattacker under denna film, om inte annat en hel del sex. ?r du 30+ får du även mer sofistikerat godis i form av populärkultur-referenser som följdaktligen får många i salongen att le lite oförstående.

Om man vill är humorn en gnutta likt den i Old School, mycket lättköpt under bältet men också med den sköna ironin som tar lite längre tid på sig och kanske inte har den där klockrena poängen. Jag vill bara poängtera att filmen har en dimension kvar innan den spelar i samma liga som Old School!

En Apatow-produktion är en Apatow-produktion och även om han här inte är officiellt involverad i varken manuset eller regisserandet ser vi drag av honom i både karaktärerna och handlingen: Helyllekillen Peter (Jason Segel) blir dumpad av sin kändisflickvän Sarah Marshall (Kirsten Bell) och drar till Hawaii för att glömma bort henne. Inte helt oväntat är hon redan där med sin brittiske rockstjärnepojkvän Aldous Snow (Russell Brand) och vår sorgsne vän faller om möjligt ännu längre ner i sitt svarta hål. Under sin vistelse söker han tröst hos sin lätt störde styvbror Brian (Bill Hader), nerknarkade surfaren Chuck (Paul Rudd) och söta receptionisten Rachel. Jonah Hill (ALLA tidigare Apatow-filmer typ…) spelar en rolig men något störig kypare vars största idol råkar vara Snow, Billy Baldwin gör sitt livs roll (haha) och Jason Bateman kikar in på ett hörn.

Forgetting Sarah Marshall har en ganska ljummen förutsägbar handling och det som gör att man vill se vidare ligger mer i karaktärerna än i en önskan att ta reda på upplösningen. De riktigt roliga scenerna står Russell Brand för. ?ven om han i mångt och mycket bara spelar sig själv så är han likväl hysterisk. Med ett språk hämtat ur den brittiska aristokratin leverar han humor i varje replik och jag snudd på gråter av skratt. Paul Rudd kommer inte långt efter med sin förvirrade surflärare och det är dessa två herrar jag kommer att se om filmen för. Mila Kunis glänser (om man kan tänka bort Meg Griffin) även om hon har en mer jordnära roll och Jason Segel fungerar bättre och bättre ju mer vi lär känna hans karaktär. Kristin Bell gör en intetsägande insats som inte ger några guldstjärnor i mitt protokoll.

En lagom roande film med några hysteriska inslag som är helt klart sevärd. 1 tim och 50 min underhållning.

Betyg 4 av 6