Recension: Tokyo Godfathers (2003)

Tokyo Godfathers
Gin, Miyuki, Kiyoko och Hana

Satoshi Kon har inte gjort många filmer, men de han gjort är lysande. Han började sin film-regi-karriär med Perfect Blue, följd av Millenium Actress, Tokyo Godfathers och Paprika. Satoshi är inte bara regissör utan skriver också manus och jobbar med animation. Heltäckande anime-skapare med andra ord.

Det som är roligast med Satoshi Kon är han inte passar in i ett typiskt anime-fack. Han gör film som berör, kort och gott. Tokyo Godfathers kittlar och berör.

Tre uteliggare, Gin, Miyuki och Hana är på jakt efter en julklapp åt Miyuki bland sopor när de hittar ett övergivet flickebarn. Med barnet finns en lapp där det står att upphittaren ska ta väl hand om barnet, samt en väska med ledtrådar till barnets föräldrar. Trion bestämmer sig för att ta hand om flickan, leta upp hennes föräldrar och se till att Kiyoko (som de kallar henne efter Gins dotter) blir omhändertagen.

Vartefter storyn rullas ut lär man känna de tre uteliggarna mer och mer. Gin är en medelåldersman med alkohol -och spelproblem som varken klarat av att sköta sin cykelbutik eller familj och lämnat allt bakom sig. Miyuki är en ung kvinna som är på rymmen på grund av skam. Hon har flippat ur och knivhuggit sin pappa som är polis och hon plågas av dåligt samvete. Hana är en homosexuell, medelålders transvestit som jobbat som underhållare på en drag-bar i Tokyo.

Porträtten som målas upp är kaxigt färglagda och filmens karaktärer får i sin tur porträtten att kännas bleka. Satoshi Kon bjuder på en stark berättelse. Trions livsöden är gripande och gav mig en del att fundera på. Vad kan man egentligen ta för givet i livet? Hur litet behövs för att man ska falla som människa? Hur mycket behövs för att lyfta en fallen människa? Finns osjälviskhet och kärlek hos oss ”välbeställda” eller måste man ha det svårt för att verkligen förstå vad det innebär?

Den första animen som fått mina ögon att tåras.

Häpp! En fyra...

Inför Venedigs filmfestival (del 2)

Venedigs filmfestival bjuder på många godbitar. Några av dem kommer säkert att visa sig i de två stora sidokategorierna där urvalet gjorts utanför själva festivalen; International Critics Week och Venice Days (den senare med svenska bidraget Farväl Falkenberg). Men här följer nu ett andra inlägg om filmer från festivalens ”officiella” urval.

fountain.jpg
The Fountain

Vi har skrivit alldeles för lite om The Fountain här på Bloggywood. Efter Requiem for A Dream och Pi finns det goda skäl att nu förvänta sig storverk från Darren Aronofsky. Född ur Aronofskys egna funderingar kring dödlighet berättas The Fountain i tre parallella handlingar. På 1500-talet börjar den spanske conquistadoren Tomas Creo leta efter trädet vars sav ger evigt liv. Som en forskare på 2000-talet försöker han finna ett botemedel mot sin älskades sjukdom. Och som en astronaut på 2500-talet reser han genom rymden och tänker tillbaka på hur han levt sitt liv. Det är ett stort anslag och ett ambitiöst projekt som tagit Aronofsky med partners 7 år att få till biograferna. Svensk premiär någon gång under 2007. Se trailers här (den bombastiska teasern rekommenderas särskilt).

Läs mer