GIFF: Recension av Gretchen

bloggywoodfilmfestival.jpggretchenmindre.jpg

När jag såg Napoleon Dynamite förstod jag inte hur man kan kan skratta åt skildringen av en TOTAL-nördig high school elev som gör bort sig hela tiden. Det kändes helt absurt- som om jag mobbar personen i fråga om jag finner det roligt. I Gretchen har vi samma scenario fast med en tjej i huvudrollen och den här gången skrattade jag väldigt mycket! Jag ifrågasatte fortfarande hur man kan roas av en annan människas misär på detta sätt, men ändå var jag en av dem som skrattade!

Med sina kläder från ett annat årtionde, flätor och bortkomna uppsyn kämpar Gretchen för att passa in. Hur hon än försöker är hon två steg bakom alla andra. Utan att ha träffat sin pappa lever hon i en egen liten bubbla, där en underbyggd frustration byggs upp medan hon försöker få uppmärksamhet av det motsatta könet. Denna jakt på bekräftelse leder henne till klasskamraten Ricky Marichino, en ganska ofräsch och småfet kille i keramikklassen som får henne på kroken genom att göra egen tolkning av modern konst. När Gretchen vägrar att släppa till hittar han en slampig ersättare och Gretchens värld faller sönder. Mamma, som febrilt försöker förstå sin dotter, skickar henne till ett center för känslomässig utveckling.

Läs mer