Recension: The Bourne Ultimatum

Bourne Ultimatum Den nya James Bond har han kallats, Jason Bourne. Själv tycker jag att han med sin ”jag-hamnar-aldrig-i-knipa-jag-löser-allt-med-vad-som-finns”-attityd börjar likna MacGyver. Tuggummi och gem lika med bomb. Typ.

I den tredje filmen har Bourne varit på rymmen ett bra tag och tvingas nu gå till botten med vem han är och varför han så kallblodigt mördar utan att veta varför. I något som liknar en guidad tur av europeiska städer, kommer han närmare och närmare roten av problemet och ju mer det bränns desto mer explosioner, pang pang och skurkar.

Det är detta som är filmens största dilemma: han är nära lösningen hela tiden. Det är jättehögt tempo, jätteeeeehögt tempo, men det är samma tempo hela tiden. Bourne Ultimatum saknar således helt kontraster: föreställ er en festmåltid där allt smakar likadant. Det blir olidligt tråkigt. Inte ens de extrema närbilderna på Matt Damons, Julia Stiles eller Joan Allens porer kan locka fram dynamiken eller känslorna hos mig. Tiden då skakig handkamera användes med måtta är tydligen också förbi (om den någonsin funnits ;) ).

Matt Damons insats är helt ok och vi kan väl alla vara överens om att Bruce Willis inte längre kommer kunna välja och vraka bland de slitna olyckliga actionhjältekaraktärerna- han har fått konkurrens. Joan Allen lyckas riktigt bra med sin könstympade kvinnokaraktär mitt bland maktgalna CIA män.

Det enda som är riktigt bra med Bourne Ultimatum är att vi äntligen får reda på vem individen bakom Jason Bourne är, detta kunde dock med fördel gjorts på mycket kortare tid – utan att skicka ut actionscener och ljudeffekter som om de vore strössel under två långa timmar. Till slut är jag så bedövad att mycket lite berör mig. Jag är frestad att sätta en tvåa, men filmen har sina trevliga stunder som höjer betyget. Den tekniska kvaliteten är som väntat hög och det kanske är det man väntar sig när man går och ser sista delen i en action trilogi?

Betyg 3 av 6