Recension: The number 23

number23.jpg

Flatliners, Falling down, Bad Company, Phone Booth och Phantom of the opera: Joel Schumacher har gett oss filmer i regnbågens alla färger och nu blir vi serverade paranoia och sambandsfixering i thrillern ”The number 23″. Walter Sparrow (hans son heter Robin Sparrow, finurligt…) får- på sin 32:a födelsedag den 3/2- en bok om hur siffran 23 dominerar världen. Som om inte det vore nog, ju mer han läser, desto mer tycker att han boken beskriver sitt eget liv. Sparrow börjar en kamp för att hitta vem som skrivit boken samtidigt som han slåss mot tvångstankarna om att siffran 23 har kontrollen…

Först ser jag en medioker halvengagerande icke-thriller. Sedan vänder kalaset och blir en nypa mer intressant, men frågan är hur mycket mer intressant? The number 23 har ett snyggt intro med massor att titta på, sedan står det som sagt still till mittpunkten ungefär. Trots att överraskningarna uteblir blir det i andra halvan av filmen tillräckligt med drag för att jag ska vilja sitta kvar i stolen. Kanske beror den första ledan på att jag har fel förväntningar med mig: Här ska man nämligen inte förvänta sig en superkuslig thriller á la ”När lammen tystnar” utan mer ett psykologiskt drama som är mörkt och otäckt på ett annat sätt. Och visst är sista tredjedelen helt ok och faktiskt spännande…

Jim Carrey är dessutom lite av en besvikelse i rollen som hundfångande Sparrow. Briljansen han visade prov på i ”Eternal sunshine of the spotless mind” är inte närvarande, som om han glömt finstämma sig själv innan. Rollprestationen är inte katastrofal, men helt enkelt bara ok. Gör om gör rätt.

Men jag lovar- när rulltexten kommer är man själv redo att bege sig ut och på symbolik-jakt, och vill man hitta samband så går det. Själv blev jag besatt av tanken över hur lik Lost Highway denna film är: saxofoner, alter egos mm. Synd att den inte är lika bra.

Dessutom kunde jag inte hitta en enda företeelse som blev 23 på vägen hem från biografen! (Men å andra sidan är inte matte min grej…)

Betyg 3 av 6