Recension: Step Brothers

We’re here to fuck shit up!

Den bästa pick-me-up-filmen har jag alltid ansett vara Dum & Dummare, men nu måste jag se om den för att avgöra om den blivit petad till andra plats av Step Brothers.

Dale (John C. Reilly) och Brennan (Will Ferrell) är i fyrtio-års-åldern när de blir styvbröder – Dales pappa Robert (Richard Jenkins) och Brennans mamma Nancy (Mary Steenburgen) blir blixtförälskade på en konferens och vips så är de gifta. Dale och Robert bor i ett hus som bara har två sovrum, vilket leder till att han får dela rum med Brennan, som följer med Nancy när hon flyttar in hos Robert.

Till en början är bröderna såta fiender. Dale försöker försvara sitt revir med tänder och klor och Brennan gör allt för att bryta regler. Efter ett tag blir ”pojkarna” bästa vänner och lyckas ställa till med ett helvete för alla i deras närhet. Det faktum att både Dale och Brennan är kompletta idioter som inte vill röra ett finger utan bara åka snålskjuts OCH beter sig som tio-åringar gör filmen precis så pinsam som den låter.

Reilly och Ferrel har en underbar dynamik tillsammans (inte bara på duken, de har skrivit storyn också) och det är svårt att avgöra hur mycket regissören Adam McKay behövt jobba med dem.

Jag skrattade så tårarna rann flera gånger, kanske för att jag är lika pinsam som karaktärerna, kanske för att filmen är väldigt grabbig, kanske för att den ?R väldigt rolig.

Recension: Stranger than fiction

strangerthanfiction.jpg

Vill din partner hellre stanna hemma och läsa en bok än gå på bio? Ta med honom/henne på Stranger Than Fiction, denna lysande hybrid mellan bok och film!

Will Ferrell spelar Harold Crick, en uttråkad revisor på skatteverket som granskar deklarationer. Hans tillvaro är något grå (men det är inget mot Ferrells totalt nollställda och blanka ansiktsuttryck). En morgon- mitt i tandborstningen hör han en kvinnoröst berätta och kommentera allt han gör inklusive vad han tänker. Det visar sig att Crick är huvudkaraktären i en bok och för att få bukt med situationen får han hjälp av litteraturprofessorn Jules Hilbert (Dustin Hoffman). De båda måste nu komma underfund med vem som skriver boken och vilken typ av bok det är.

Jag är väldigt svag för meningen-med-livet-filmer och denna resa om att se möjligheterna med sitt liv är inget undantag. Blandningen av det söta och annorlunda i förmedlingen av historien och budskapet på tar mig med storm. (Hatten av för de subtila specialeffekterna som borde kännas malplacerade i sammanhanget men som ändå blir så bra filmen.) Klyschan att vi alla lever i ett mästerverk men att vi måste dö någon gång hade kunnat bli så fel, men regissören Marc Forster (Stay, Finding Neverland, Monster’s Ball) behåller båda fötterna på jorden. Med tanke på hans talang och vilka skådespelare han skapar filmen med är det inte konstigt att Stranger Than fiction håller till 100%. Huvudrollen spelas som sagt av Will Ferrell som sparkar alla där bak, men Emma Thompson och Maggie Gyllenhaal kommer inte långt efter de heller. Queen Latifah dyker även upp i en biroll.

Kanske borde betyget stanna på en femma, men jag ville verkligen aldrig att filmen skulle ta slut, så idag blir det full pott!

Betyg 6 av 6